Träningslivet

Träningslivet har dragit igång i familjen Lagergren! Fast i lite olika genrer. Elis har börjat på gympa och lär sig att svinga sig i lianer, slå kullerbyttor och en massa annat spännnade. Förväntansfulla och med stort allvar tar gympabarnen sig an sina övningar.



Själv fick jag mig igår en chock, när jag under ett besök i träningslokalen insåg i vilken katastrofalt dålig kondition jag befinner mig i. Som en alldeles för hög räkning, fick jag svart på vitt veta hur mycket utsvävningar och lata kvällar på soffan kostat mig. På tok för mycket och det är dags att börja betala av.

Idag är armarna tunga och det stramar i muskler som inte behövt prestera på flera månader. Kickar både framåt och bakåt och starka armar som ska boxa på en fiktiv person under en timmes tid. Efter 20 min tyckte min kropp att det var nog. 40 min på ren vilja ger träningsvärk.

Undrar om det är åldern som orsakar en del av förfallet?! Jag har alltid kunnat räkna med en hyfsat bra kondition och styrka trots perioder av lite träning. Nu har jag tydligen gått in i en ny fas.

Kurre motionerar på sitt lilla vis. Bowlar och spelar golf med Wii. Och det är ju helt ok att ta det lite lugn när man varit sjuk. Skynda långsamt!

Valdag

Vår helg skulle egentligen ha innehållit Smålandsresa och Ölandsbröllop. Kärlek, goa vänner, barnvakt och högklackat. Mat som kan tuggas i valfritt tempo. Tåflirt under bordet, ljuv musik, samlat fokus.
Därav blev intet. Kurre fortfarande inte piggelin och vi fick helt enkelt lämna återbud.

Jag hade tänkt förtidsrösta i fredags men eftersom våra planer ändrades har jag idag, tillsammans med väldigt många förväntansfulla svenskar, slickat igen kuvert bakom totalt fantasilösa valskärmar. (Visst, de fyller sin funktion men är det inte dags för lite ny design?! Hur länge har de sett ut sådär, ni som röstat fler gånger än fem?)

Jag frågade Elis om han ville följa med mig och rösta.

-Vad är det? frågade han.
-Man får lämna en lapp där det står vem man tycker ska bestämma i vårt land, svarade jag.
-Nä, jag vill inte följa med. Det är jag som bestämmer, svarade han och skuttade glatt iväg för att fortsätta parkera bilar i parkeringshuset.

Ja, han tror det och påpekar det gärna flera gånger om dagen; att det är han som bestämmer. Jag hävdar att det är mamma och pappa som bestämmer här hemma, men han lyssnar inte på det örat. Phu, jag hoppas att det snart blåser andra vindar... Samtidigt inser jag att det kanske börjar bli dags att han kan få lite fler mandat i vår familj. I alla fall i vissa beslut. Tack, min privata föräldracoach Maria, för tips!

Projekt betong

I maj drog jag igång "projekt betong" och utlovade bildbevis på det färdiga resultatet. Ett helt gäng krukor skulle det visst bli. Nu, några månader senare har jag helt enkelt, utan att bli klar, bestämt mig för att lägga ner projektet för den här säsongen. Jag har istället börjat förbereda mina utomhusväxter för kyligare tider och några av dem har fått flytta ner i källaren idag.

Sammanlagt har jag gjutit sex blomkrukor och ett fågelbad under sommaren. Tre fina krukor har jag kunnat stoltsera med på trappan, tre var jag dessvärre tvungen att förpassa till återvinningcentralen eftersom de sprack redan under bränningen. (Alla är vi barn i början!) Trots det ganska stora svinnet kommer jag försöka mig på att utöka samlingen inför nästa år.

Nu är det bollkryss och ljung som får en mer framträdande roll på vår farstutrappa. Den vita ljungen är en riktig favorit i höst!

Lapidarisk

Långsamt
Lugn
Lagom
Ledighet
Lathet
Läslus
Längtan
Läka

Livslust.
Jag behöver det. Lite tid för mig själv medan övriga familjemedlemmar är på annat håll. 15 timmar i veckan är huset tyst. Efter nästan tre år som föräldraledig behöver jag få tänka mina tankar i fred. Tålamodet är lite naggat i kanten. Energin likaså. Barnen är allt; de ger och de tar. Och jag ger. Och ger lite till.

De älskade ungarna som bor under vårt tak. Jag älskar varje minut vi är tillsammans. Men det är en njutning att få vara själv.

Sommaren vandrade ut, hösten in. Och med den, förkylningarna. Därför duggar det inte tätt mellan mina inlägg som det egentligen borde. Skrivarglöden finns men orken tryter. Hosta stör kommunikationen.

(Tack fina mamma, för att du sydde Lydias sittkudde till dagis. Hon älskar den!)

Punkt

Nu har vi satt punkt för kalasandet för den här gången. Idag är det "dagen efter" och jag har sopat bort alla spår av födelsedagsfirande, förutom 4-åringen själv förstås! Jag pustar ut och tycker det är rätt skönt att det är ungefär ett år till nästa gång.

Barnkalaset har ju dragit ut lite på tiden och igår konstaterade Elis att "den här gången är det väl 5 år jag fyller!?"
Tack och lov att det inte går så fort mellan varven! Födelsedagskalas en gång i månaden -nej tack!

Trots att vi inte hann göra allt som Elis hade som önskemål inför kalaset, känns det ändå som att han var en riktigt belåten och stolt grabb efter sitt allra första barnkalas. Och pappan var nöjd över att slippa vara superhjälte. (Han har dragit på sig en otrevlig åkomma vid namn bitestikelinflammation och det känns inte riktigt aktuellt att skutta runt i trikåer och rädda busiga barn och tokiga föräldrar i parti och minut!) Han var istället sedvanlig korv-och glassgubbe och den rollen spelade han med bravur!

Jag själv var helt enkelt vanlig mamma, dvs försökte se till att allt flöt som det skulle. Det kan låta som en lugn och stilla uppgift. Det var det inte. Förutom att se till så att alla barn (och föräldrar!) hade nåt att äta, hade roligt och höll sams hade mitt uppdrag vissa inslag av dans, Pomperipossaförvandling och diverse trolleri.
Därför blev det inte så många foton från dagen som jag önskat men här kommer en bild på en riktig kalaspingla som skapat en ny trend i vår familj: Klackskor! Nu traskar både Elis och Lydia runt i högklackat. Till pappan har vi inte hittat några som hela foten får plats i. Än. Imorgon är det ju måndag och alla affärer har öppet!