Utmanande bil

Okej, jag får erkänna. Lydias envishet och "kan själv" kommer från mig.

Vår SAAB har vållat oss en del bekymmer de senaste åren och idag utmanade bilen mig igen. Efter dagislämning och en kopp kaffe i hemmets lugna vrå skulle jag fixa en del ärenden och rullade ut bilen på vägen utanför huset. Där tog det tvärstopp och jag blev en aning fundersam. Kunde det vara bensinen som tagit slut? (Mätaren kan vara lite missvisande samtidigt som vi tror att bilen eventuellt läcker bensin trots att verkstaden inte hittat något läckage.)

Inte mycket annat att göra än att låta bilen stå, leta fram en dunk, dra fram cykeln och trampa iväg till macken. Kurre tyckte att jag skulle ringa någon och be om hjälp men har man kört slut på soppa får man skylla sig själv....

Jag vet inte hur ert väder varit idag kära bloggläsare, men jag kan här ge er en mycket kort väderleksrapport ur en cyklists perspektiv: Ej lämpligt cykelväder överhuvudtaget. Försök att cykla i bitande vind, sittandes på en isig sadel och hålla cykeln någorlunda upprätt i mjölig snömodd med glashalt underlag utan att se ut som en sammanbiten galning! Jag kan upplysa er: Det går inte!

På vägen till macken träffar jag på en skottande vägarbetare som undrar vad jag har med mig för dricka på min cykeltur.
-Dricka?, ler jag lite inställsamt, det är bilen som behöver.
-Men säg till gubben din att han tankar lite oftare!
-Tack, jag ska hälsa honom det.

Det är inte direkt enklare att cykla tillbaka i samma väderlek som tidigare men med tio liter bensin (Varför tankade jag i så mycket i dunken?) som last i cykelkorgen. Styret slirar och svänger. Arbetargubben vinkar glatt till mig inifrån sin mysiga lilla traktor.

Nästan hemma cyklar jag förbi en djurtransport där en man håller på att flytta några ungdjur från vagn ett till två genom en skranglig löstagbar passage. Hela bilen gungar och djuren är stressade. Säkert stressade över att bli infösta i ett brummande monster, studsa runt på sliriga vägar och sen, som inte det vore nog, bankade på med en lång käpp av en idiot till karl som förmodligen inte tycker att de flyttar sig tillräckligt snabbt. Jag är redan ganska irriterad över min situation och blir tokgalen av att se djur fara illa.

-Du behöver väl inte slå dem gastar jag, medan jag koncentrerad på mitt slirande styre cyklar förbi. Jag vet inte om han hörde mig men det kändes åtminstone skönt att gorma lite. Djurplågaren svarade inget, inte vad jag hörde i alla fall.
Antingen hörde han mig som sagt var inte. Eller blev han rädd för den ilskna mamman med en bensindunk i cykelkorgen. Alternativt fick han en spark i magen av ett stressat ungdjur. Det är tre tänkbara scenarior. Jag hoppas på nummer två.

Väl hemma tankar jag min bil med hjälp av min nya fina lila tratt i silikon. Hälften hamnar bredvid. Strunt samma. Bilen startar ändå inte. Jag försöker knuffa bilen tillbaka in på tomten. Det knakar i ryggraden och jag får en stoor bula på skenbenet när jag slår emot kofångaren. Jag lyckas flytta bilen en dryg meter men den står ju fortfarande mitt i vägen. Känner mig irriterad över tiden och kraften jag lagt på turen till macken helt i onödan men försöker tänka positivt... Jag har snyggt rosiga kinder, jag har fått massor av frisk luft och en rejäl dos med motion. Jag behövde alltihop. Det är ju dessutom stärkande att veta att man klarar sig själv och är handlingskraftig. (Nu räckte det ju dock inte ända fram den här gången.)

Ringer Kurre som i sin tur får tag på "bonden" och hans fru som har hönorna i ladan här. Vi försöker starta bilen med hjälp av startkablar. Det gnistrar och plasthandtagen smälter. Knasigt. Till slut ger vi upp och drar upp bilen med hjälp av "bondebilen" på ladugårdsplanen.

Hm. Inser att barnvagen är i Volvon inne i stan. Ringer dagis och frågar om barnen kan få stanna lite längre och bestämmer med Kurre att han ska hämta dem kl tre. Jag går och lägger mig på soffan och tittar på en dvd med Emma Åklagare från 1994 och somnar efter en stund.

Lite efter tre kommer mobilpratande pappan hem och Elis skuttar in. Jag väntar på att Lydia också ska komma men hon kommer inte. Frågar Kurre tyst (medan han snackar vidare i mobilen) var Lydia är. Han viftar lite med handen. Ser ut som att han viftar mot Volvon. Ok. Hon kanske har somnat eller leker med nåt i bilen medan Kurre bär in väskorna? Kurre pratar lugnt vidare i telefonen. Jag frågar igen.

Oups! Hon blev visst aldrig hämtad från dagis.

Ett. Två. Du vet, T V Å. Vi har två barn numera. 17 december blir nummer två två.

Jag älskar pappan innerligt i alla fall. Det är ju mänskligt att glömma.