Early and blue

04.09.
Det borde vara en fysisk omöjlighet för barn att vakna så tidigt. Ansiktet som möter mig i spegeln är inte likblekt; det är askgrått med inslag av blått. Jag kisar med röda, grusiga ögonen och kan inte förstå hur man kan få så mörka ringar kring ögonen utan att ha fått en ordentlig högerjabb i ansiktet. Jag funderar på om jag kan ha ramlat ur sängen någon gång under natten utan att ha märkt det. Fast det är ju helt osannolikt att jag lyckats ramla och få exakt likadana blåtiror kring ögonen...

Medan Elis äter frukost och kollar Lejonkungen ligger jag i soffan och svarar osammanhängande på hans frågor huruvida Scar är ett elakt lejon och i så fall varför. Och varför han inte kan se gammelmormor på himlen precis som Simba ser sin döde far uppenbara sig bland molnen på himlavalvet. Jag vet inte vad jag svarade, jag minns bara att det är ofattbart jobbigt att prata så här tidigt på morgonen. Vid sex-tiden kommer nästa kotte tassande med håret som en sky runt huvudet. Utsövd med pigga ögon. Ny frukostbricka och sedan fortsätter jag att försöka samla på mig ytterligare några minuters sömn.

Vid sju reser jag mig upp och så börjar dagen på riktigt. Borta är alla spår av trötthet i mitt ansikte! Eh... NOT.
Tröttheten har hängt i hela dagen och de där blå nyanserna har inte gett vika. Ändå har jag haft en väldigt bra dag med besök av Angelina, Jack och Iris. Det är underbart att se barnen ha så roligt tillsammans!

Lydia upptäcker för övrigt språket mer och mer. Numera går hon under smeknamnet "Lilla ekot" här hemma och till min stora glädje hon har redan förstått vikten av att uppmuntra sin mor.
-Bra mamma!, har hon sagt flera gånger idag. (När jag gjort något som fallit henne i smaken. Som när glassen plockades fram till eftermiddagsfikat till exempel).

Lydia och Iris, augusti 2010.