CPAP

Foto: joeydevilla.com

Kanske kommer det att se ut så här i vårt sovrum framöver. Då är det alltså inte inredningen jag syftar på utan den där knappt märkbara maskinen som mannen har. En väldigt udda nallebjörn bara... Det ser fridfullt ut och kvinnan verkar sova djupt och ostört trots att sovrummet badar i ljus. Som att hon behöver ta igen år av dålig sömn. Det behöver hon förmodligen.

I natt sover min egen man på Sahlgrenska sjukhuset för att få sin sömn och framförallt sina snarkningar registrerade. Hoppas, hoppas att vi äntligen kan få lite lugn i huset nattetid och för Kurres skull; en piggare och mer utvilad vardag.

Om Cpap-maskin är det enda som hjälper mot snarkningarna så är den välkommen hem till oss! De som utvecklat den borde ju ha tänkt på att göra den super-silence, jag är nämligen inte typen som somnar gott av ljudet från en brummande motor.

God natt vänner!

Utmanande bil

Okej, jag får erkänna. Lydias envishet och "kan själv" kommer från mig.

Vår SAAB har vållat oss en del bekymmer de senaste åren och idag utmanade bilen mig igen. Efter dagislämning och en kopp kaffe i hemmets lugna vrå skulle jag fixa en del ärenden och rullade ut bilen på vägen utanför huset. Där tog det tvärstopp och jag blev en aning fundersam. Kunde det vara bensinen som tagit slut? (Mätaren kan vara lite missvisande samtidigt som vi tror att bilen eventuellt läcker bensin trots att verkstaden inte hittat något läckage.)

Inte mycket annat att göra än att låta bilen stå, leta fram en dunk, dra fram cykeln och trampa iväg till macken. Kurre tyckte att jag skulle ringa någon och be om hjälp men har man kört slut på soppa får man skylla sig själv....

Jag vet inte hur ert väder varit idag kära bloggläsare, men jag kan här ge er en mycket kort väderleksrapport ur en cyklists perspektiv: Ej lämpligt cykelväder överhuvudtaget. Försök att cykla i bitande vind, sittandes på en isig sadel och hålla cykeln någorlunda upprätt i mjölig snömodd med glashalt underlag utan att se ut som en sammanbiten galning! Jag kan upplysa er: Det går inte!

På vägen till macken träffar jag på en skottande vägarbetare som undrar vad jag har med mig för dricka på min cykeltur.
-Dricka?, ler jag lite inställsamt, det är bilen som behöver.
-Men säg till gubben din att han tankar lite oftare!
-Tack, jag ska hälsa honom det.

Det är inte direkt enklare att cykla tillbaka i samma väderlek som tidigare men med tio liter bensin (Varför tankade jag i så mycket i dunken?) som last i cykelkorgen. Styret slirar och svänger. Arbetargubben vinkar glatt till mig inifrån sin mysiga lilla traktor.

Nästan hemma cyklar jag förbi en djurtransport där en man håller på att flytta några ungdjur från vagn ett till två genom en skranglig löstagbar passage. Hela bilen gungar och djuren är stressade. Säkert stressade över att bli infösta i ett brummande monster, studsa runt på sliriga vägar och sen, som inte det vore nog, bankade på med en lång käpp av en idiot till karl som förmodligen inte tycker att de flyttar sig tillräckligt snabbt. Jag är redan ganska irriterad över min situation och blir tokgalen av att se djur fara illa.

-Du behöver väl inte slå dem gastar jag, medan jag koncentrerad på mitt slirande styre cyklar förbi. Jag vet inte om han hörde mig men det kändes åtminstone skönt att gorma lite. Djurplågaren svarade inget, inte vad jag hörde i alla fall.
Antingen hörde han mig som sagt var inte. Eller blev han rädd för den ilskna mamman med en bensindunk i cykelkorgen. Alternativt fick han en spark i magen av ett stressat ungdjur. Det är tre tänkbara scenarior. Jag hoppas på nummer två.

Väl hemma tankar jag min bil med hjälp av min nya fina lila tratt i silikon. Hälften hamnar bredvid. Strunt samma. Bilen startar ändå inte. Jag försöker knuffa bilen tillbaka in på tomten. Det knakar i ryggraden och jag får en stoor bula på skenbenet när jag slår emot kofångaren. Jag lyckas flytta bilen en dryg meter men den står ju fortfarande mitt i vägen. Känner mig irriterad över tiden och kraften jag lagt på turen till macken helt i onödan men försöker tänka positivt... Jag har snyggt rosiga kinder, jag har fått massor av frisk luft och en rejäl dos med motion. Jag behövde alltihop. Det är ju dessutom stärkande att veta att man klarar sig själv och är handlingskraftig. (Nu räckte det ju dock inte ända fram den här gången.)

Ringer Kurre som i sin tur får tag på "bonden" och hans fru som har hönorna i ladan här. Vi försöker starta bilen med hjälp av startkablar. Det gnistrar och plasthandtagen smälter. Knasigt. Till slut ger vi upp och drar upp bilen med hjälp av "bondebilen" på ladugårdsplanen.

Hm. Inser att barnvagen är i Volvon inne i stan. Ringer dagis och frågar om barnen kan få stanna lite längre och bestämmer med Kurre att han ska hämta dem kl tre. Jag går och lägger mig på soffan och tittar på en dvd med Emma Åklagare från 1994 och somnar efter en stund.

Lite efter tre kommer mobilpratande pappan hem och Elis skuttar in. Jag väntar på att Lydia också ska komma men hon kommer inte. Frågar Kurre tyst (medan han snackar vidare i mobilen) var Lydia är. Han viftar lite med handen. Ser ut som att han viftar mot Volvon. Ok. Hon kanske har somnat eller leker med nåt i bilen medan Kurre bär in väskorna? Kurre pratar lugnt vidare i telefonen. Jag frågar igen.

Oups! Hon blev visst aldrig hämtad från dagis.

Ett. Två. Du vet, T V Å. Vi har två barn numera. 17 december blir nummer två två.

Jag älskar pappan innerligt i alla fall. Det är ju mänskligt att glömma.

Hemmakänsla

I helgen har mitt småländska hjärta fått påfyllning. När jag susar fram längs vägarna söderut, genom skogar med höga furor och täta granar landar själen. Jag som aldrig trodde att jag skulle sakna den mörka skogen har fått omvärdera. Öppna vidder är vackrare för ögat men när skogen står tät vaknar känslan av att vara hemma.

Jag och barnen har hälsat på hos familjen Edbäck och har äntligen fått träffa lillebror Casper som hunnit bli två månader. Underbart litet mirakel med ljuvlig bebisdoft, fäktande små armar och sprattlande ben med pyttetår. Dessutom kan han minsann redan konsten att charma och serverar oss leende efter leende. Det dröjer inte många minuter förrän Elis viskar i mitt öra att han vill ha en egen lillebror. Jag anade detta...
Som tur är glömmer han snart sin önskan och sedan är leken med Stina i full gång. Lydia hänger med på sitt lilla vis och jag är så tacksam över att de har sånt tålamod med henne och låter henne hållas!

Vi tackar och bockar för en mysig helg tillsammans med er i Åryd, alltid härligt att träffa er! Inte dumt att komma hem heller och se att maken gått lös med målarpenseln i fula-gula-rummet! Snart blir det varsitt rum till våra älskade underbara!

Full aktivitet kring nykomlingen!

Tack också familjen Nilsson för en skön söndagseftermiddag hos er med älgstek som en hyllning till den småländska godheten!

Med klarare syn

Just nu kaffe och gudomlig chokladkaka på Tant Rut i Kungälv. Kaffet är starkt och kakan alldeles lagom kladddig. Det här stavas V A R D A G S L Y X. Caféet är varmt, gemytligt och fridfullt.

Det duggar inte tätt mellan mina inlägg just nu. Jag har inte haft ro i kroppen att slå mig ner vid datorn helt enkelt. Skrivarflödet har också gått på sparlåga ett tag. Tankarna är spretiga och kroppen rastlös. Jag bryr mig inte så mycket om att analysera varför. Kanske är det bara hösten som påverkar mig. Jag tycker att hösten kan lägga ner. Jag känner mig lika grå och kal som träden.

Sedan jag sist skrev har vi bland annat varit på kusinträff i Trollhättan, höstlov med kärt besök från Mörlunda har passerat och den första snön har både kommit och försvunnit. Lydia har börjat pröva lyckan på pottan. Stackars lilla tösabiten blev alldeles vettskrämd när hon upptäckte att hon uträttat nr två häromdagen. Det är tydligen en sak att känna bajs i blöjan och en helt annan att se det i pottan!

I helgen har Anders och Erica hälsat på och bjudit oss på utsökt middag och smarrig cheesecake. Anders passade på att hämta sina nya glasögon och har fått en helt ny look och klarare syn. Det borde jag också försöka skaffa mig. Fast mina ögon är det inget fel på... Det är fönsterrutorna därhemma som krånglar. Inser att vi inte putsat fönstren ordentligt sedan vi flyttade in och det är snart två (!) år sedan. Det är 44 fönsterrutor att putsa. Det dubbla om man räknar in- och utsida förstås. 88 rutor. Vem vill putsa 88 rutor? Inte jag och därför är jag glad varje dag som det är mulet, då syns inte "oklarheten" lika väl.
Jag gillar inte oklarheter nåt vidare och just nu känns det väldigt oklart vad jag ska arbeta med. Det är förmodligen en del av min rastlöshet.


Liten bror som plötsligt blev väldigt vuxen!

Early and blue

04.09.
Det borde vara en fysisk omöjlighet för barn att vakna så tidigt. Ansiktet som möter mig i spegeln är inte likblekt; det är askgrått med inslag av blått. Jag kisar med röda, grusiga ögonen och kan inte förstå hur man kan få så mörka ringar kring ögonen utan att ha fått en ordentlig högerjabb i ansiktet. Jag funderar på om jag kan ha ramlat ur sängen någon gång under natten utan att ha märkt det. Fast det är ju helt osannolikt att jag lyckats ramla och få exakt likadana blåtiror kring ögonen...

Medan Elis äter frukost och kollar Lejonkungen ligger jag i soffan och svarar osammanhängande på hans frågor huruvida Scar är ett elakt lejon och i så fall varför. Och varför han inte kan se gammelmormor på himlen precis som Simba ser sin döde far uppenbara sig bland molnen på himlavalvet. Jag vet inte vad jag svarade, jag minns bara att det är ofattbart jobbigt att prata så här tidigt på morgonen. Vid sex-tiden kommer nästa kotte tassande med håret som en sky runt huvudet. Utsövd med pigga ögon. Ny frukostbricka och sedan fortsätter jag att försöka samla på mig ytterligare några minuters sömn.

Vid sju reser jag mig upp och så börjar dagen på riktigt. Borta är alla spår av trötthet i mitt ansikte! Eh... NOT.
Tröttheten har hängt i hela dagen och de där blå nyanserna har inte gett vika. Ändå har jag haft en väldigt bra dag med besök av Angelina, Jack och Iris. Det är underbart att se barnen ha så roligt tillsammans!

Lydia upptäcker för övrigt språket mer och mer. Numera går hon under smeknamnet "Lilla ekot" här hemma och till min stora glädje hon har redan förstått vikten av att uppmuntra sin mor.
-Bra mamma!, har hon sagt flera gånger idag. (När jag gjort något som fallit henne i smaken. Som när glassen plockades fram till eftermiddagsfikat till exempel).

Lydia och Iris, augusti 2010.