Uppdatering väg 40

Här kommer ett fullspäckat och fartfyllt livstecken från mig så här dan före dopparedagen. Fullspäckat i den bemärkelsen att jag sitter inklämd mellan väskor, en trombon och en hel hög med kamouflerade julklappar. Med fartfylld syftar jag på att vi susar fram söderut. Är dessutom vrålhungrig. (Var är skinkmackan och uppesittarkvällen med Lotta?!)

Sedan jag sist uppdaterade har vi bland annat lussat, varit febersjuka och firat Lydias 2-årsdag. Jag ägnar fortfarande mycket av min tid till att hosta och det tar på krafterna. Min förhoppning är att julefriden nu ska sänka sig ända ner till de irriterade luftrören.

Luciafirandet på barnens förskola var underbart, hjärtligt och precis så rörigt som det kan bli när en väldigt massa små barn ska samlas på en liten plätt och framföra något högtidligt. Det var pepparkaksgummor, gubbar, stjärngossar, tomtar och lucior som än slank hit och än slank dit. Som tur var, var det i alla fall ingen som ramlade ner i diket.


Jag själv fick vara med och göra min röst hörd (det var väl tur det!) eftersom Lydia grät och ville åka hem när hon insåg att de skulle vara ute och sjunga. "Ute är mörkt och kallt..." Dessutom bor tomten därute i skogen någonstans. Hon var livrädd, flickebarnet och än en gång kan jag bara konstatera att hon liknar sin mor på pricken!


Vår fina stjärngosse satt andäktigt på sin stol och sjöng för full hals.



Och så den 17:e, blev hon 2 år, älskade lilla Lydia. Hennes stolta och lite generade uttryck när vi sjungandes tågade in med prinsesstårta (Vad annars!?) kommer jag att minnas så länge jag lever!


Som nästan alla boende i Göteborg med omnejd har vi försås på sedvanligt vis besökt Jul på Liseberg. Gnistrande och isande kallt men både jul- och sagokänslan steg från 50till 100 bara entrén var betald och grinden öppnades. Elis åkte flygplanskarusellen tills näsan höll på att lossna av kyla.



Njut nu alla, av att julen verkligen står för dörren! Umgås, ta det lugnt och tänk på allt det goda du har i ditt liv! Försök också, att på något sätt dela med dig till de som inte har det lika bra. Kramisar!

Tryggare

I veckan har vi fått larm installerat i huset. Känns skönt. Nu kommer brandbil, polis och väktare som ett skott om något skulle hända. Jag behöver inte sova med en yxa under sängen och inte heller ligga och lyssna efter konstiga ljud när jag är gräsänka. Om någon tar sig in i huset lär jag direkt bli varse. Då ljuder nämligen en VÄLDIGT hög siren och så kommer polis, polis, potatisgris. Kurre har beställt extra larmdekaler så nu ska vi klistra dekaler hög och lågt på huset. Rottweiler och larm, nu borde vi få ha huset i fred!

Det är bara en liten detalj som jag är missnöjd med angående larmet. Det larmar inte för virus eller bakterier. Nu har vi fått hem lite blandad smörja och det hade ju gått att undvika om det varnat när smittad person passerar rörelsedetektorn. Fast vad gör man om redan smittad person tillhör familjen? De kan ju inte sova ute i den här kylan... Tänkte inte på det. Får klura vidare på det problemet.

Igår vaknade maken vid femsnåret av att nåt kletigt fastnade i skägget när han vände på sig och att det luktade väldigt konstigt i hela sovrummet. En väldig massa Lydiabajs rivstartade igång morsan och vid 08.00 hade jag tvättat en mängd sängkläder kuddar och täcken, varit ute med hunden, dammsugit hela huset, lagat dagens lunch, ätit frukost och skickat några mail.

Maken rivstartade dock INTE kan jag säga, han har tillbringat nästan hela helgen i soffan/sängen med feber, hosta och värk i kroppen. Och det är de här sjukdomarna som dyker på min man, alltid på helgen, som gör att jag ska hitta en lösning på det där med larm, bakterier och desinfektion. För när helgen kommer har jag laddat hela veckan för familjetid, egentid, en massa mys och pappaenergi. Nu får jag sikta på nästa helg istället....

Oftare än vanligt

Nu har jag fått skäll... Någon tycker att jag uppdaterar bloggen för sällan. Ni är förmodligen flera som håller med men inte vågar säga något. (Fegisar!!) Anledningen är att jag har så mycket att stå i inför julen så jag vet inte vad. Nja, det är inte hela sanningen. Det är nåt fel på tiden, den går fortare än vanligt. Och jag surfar runt bland olika jobbsajter mer än vanligt. Och skriver CV:n och personliga brev oftare än vanligt. DET tar tid. Att söka jobb alltså.

I föregående inlägg berättade jag att pappan skulle sova på Sahlgrenska för att göra en snarkregistrering. Natten i den knarrande sjukhussängen med slangar upp i näsan och kors och tvärs var lång och gav liten vederkvickelse tyckte pappan. Han kom hem glåmigare än vanligt efter en lång efterföljande dag på jobbet. Natten här hemma var ovanligt tyst.

Vi har ännu inte fått veta några resultat och självklart inte heller om vi får hem någon Cpap-nalle. Kanske måste det göras någon slags totalrenovering av pappan istället?! Vi får väl se.

Här kommer några bilder att njuta av! Goa glada ungar i ett julstökigt och vintrigt Älvängen.

CPAP

Foto: joeydevilla.com

Kanske kommer det att se ut så här i vårt sovrum framöver. Då är det alltså inte inredningen jag syftar på utan den där knappt märkbara maskinen som mannen har. En väldigt udda nallebjörn bara... Det ser fridfullt ut och kvinnan verkar sova djupt och ostört trots att sovrummet badar i ljus. Som att hon behöver ta igen år av dålig sömn. Det behöver hon förmodligen.

I natt sover min egen man på Sahlgrenska sjukhuset för att få sin sömn och framförallt sina snarkningar registrerade. Hoppas, hoppas att vi äntligen kan få lite lugn i huset nattetid och för Kurres skull; en piggare och mer utvilad vardag.

Om Cpap-maskin är det enda som hjälper mot snarkningarna så är den välkommen hem till oss! De som utvecklat den borde ju ha tänkt på att göra den super-silence, jag är nämligen inte typen som somnar gott av ljudet från en brummande motor.

God natt vänner!

Utmanande bil

Okej, jag får erkänna. Lydias envishet och "kan själv" kommer från mig.

Vår SAAB har vållat oss en del bekymmer de senaste åren och idag utmanade bilen mig igen. Efter dagislämning och en kopp kaffe i hemmets lugna vrå skulle jag fixa en del ärenden och rullade ut bilen på vägen utanför huset. Där tog det tvärstopp och jag blev en aning fundersam. Kunde det vara bensinen som tagit slut? (Mätaren kan vara lite missvisande samtidigt som vi tror att bilen eventuellt läcker bensin trots att verkstaden inte hittat något läckage.)

Inte mycket annat att göra än att låta bilen stå, leta fram en dunk, dra fram cykeln och trampa iväg till macken. Kurre tyckte att jag skulle ringa någon och be om hjälp men har man kört slut på soppa får man skylla sig själv....

Jag vet inte hur ert väder varit idag kära bloggläsare, men jag kan här ge er en mycket kort väderleksrapport ur en cyklists perspektiv: Ej lämpligt cykelväder överhuvudtaget. Försök att cykla i bitande vind, sittandes på en isig sadel och hålla cykeln någorlunda upprätt i mjölig snömodd med glashalt underlag utan att se ut som en sammanbiten galning! Jag kan upplysa er: Det går inte!

På vägen till macken träffar jag på en skottande vägarbetare som undrar vad jag har med mig för dricka på min cykeltur.
-Dricka?, ler jag lite inställsamt, det är bilen som behöver.
-Men säg till gubben din att han tankar lite oftare!
-Tack, jag ska hälsa honom det.

Det är inte direkt enklare att cykla tillbaka i samma väderlek som tidigare men med tio liter bensin (Varför tankade jag i så mycket i dunken?) som last i cykelkorgen. Styret slirar och svänger. Arbetargubben vinkar glatt till mig inifrån sin mysiga lilla traktor.

Nästan hemma cyklar jag förbi en djurtransport där en man håller på att flytta några ungdjur från vagn ett till två genom en skranglig löstagbar passage. Hela bilen gungar och djuren är stressade. Säkert stressade över att bli infösta i ett brummande monster, studsa runt på sliriga vägar och sen, som inte det vore nog, bankade på med en lång käpp av en idiot till karl som förmodligen inte tycker att de flyttar sig tillräckligt snabbt. Jag är redan ganska irriterad över min situation och blir tokgalen av att se djur fara illa.

-Du behöver väl inte slå dem gastar jag, medan jag koncentrerad på mitt slirande styre cyklar förbi. Jag vet inte om han hörde mig men det kändes åtminstone skönt att gorma lite. Djurplågaren svarade inget, inte vad jag hörde i alla fall.
Antingen hörde han mig som sagt var inte. Eller blev han rädd för den ilskna mamman med en bensindunk i cykelkorgen. Alternativt fick han en spark i magen av ett stressat ungdjur. Det är tre tänkbara scenarior. Jag hoppas på nummer två.

Väl hemma tankar jag min bil med hjälp av min nya fina lila tratt i silikon. Hälften hamnar bredvid. Strunt samma. Bilen startar ändå inte. Jag försöker knuffa bilen tillbaka in på tomten. Det knakar i ryggraden och jag får en stoor bula på skenbenet när jag slår emot kofångaren. Jag lyckas flytta bilen en dryg meter men den står ju fortfarande mitt i vägen. Känner mig irriterad över tiden och kraften jag lagt på turen till macken helt i onödan men försöker tänka positivt... Jag har snyggt rosiga kinder, jag har fått massor av frisk luft och en rejäl dos med motion. Jag behövde alltihop. Det är ju dessutom stärkande att veta att man klarar sig själv och är handlingskraftig. (Nu räckte det ju dock inte ända fram den här gången.)

Ringer Kurre som i sin tur får tag på "bonden" och hans fru som har hönorna i ladan här. Vi försöker starta bilen med hjälp av startkablar. Det gnistrar och plasthandtagen smälter. Knasigt. Till slut ger vi upp och drar upp bilen med hjälp av "bondebilen" på ladugårdsplanen.

Hm. Inser att barnvagen är i Volvon inne i stan. Ringer dagis och frågar om barnen kan få stanna lite längre och bestämmer med Kurre att han ska hämta dem kl tre. Jag går och lägger mig på soffan och tittar på en dvd med Emma Åklagare från 1994 och somnar efter en stund.

Lite efter tre kommer mobilpratande pappan hem och Elis skuttar in. Jag väntar på att Lydia också ska komma men hon kommer inte. Frågar Kurre tyst (medan han snackar vidare i mobilen) var Lydia är. Han viftar lite med handen. Ser ut som att han viftar mot Volvon. Ok. Hon kanske har somnat eller leker med nåt i bilen medan Kurre bär in väskorna? Kurre pratar lugnt vidare i telefonen. Jag frågar igen.

Oups! Hon blev visst aldrig hämtad från dagis.

Ett. Två. Du vet, T V Å. Vi har två barn numera. 17 december blir nummer två två.

Jag älskar pappan innerligt i alla fall. Det är ju mänskligt att glömma.

Hemmakänsla

I helgen har mitt småländska hjärta fått påfyllning. När jag susar fram längs vägarna söderut, genom skogar med höga furor och täta granar landar själen. Jag som aldrig trodde att jag skulle sakna den mörka skogen har fått omvärdera. Öppna vidder är vackrare för ögat men när skogen står tät vaknar känslan av att vara hemma.

Jag och barnen har hälsat på hos familjen Edbäck och har äntligen fått träffa lillebror Casper som hunnit bli två månader. Underbart litet mirakel med ljuvlig bebisdoft, fäktande små armar och sprattlande ben med pyttetår. Dessutom kan han minsann redan konsten att charma och serverar oss leende efter leende. Det dröjer inte många minuter förrän Elis viskar i mitt öra att han vill ha en egen lillebror. Jag anade detta...
Som tur är glömmer han snart sin önskan och sedan är leken med Stina i full gång. Lydia hänger med på sitt lilla vis och jag är så tacksam över att de har sånt tålamod med henne och låter henne hållas!

Vi tackar och bockar för en mysig helg tillsammans med er i Åryd, alltid härligt att träffa er! Inte dumt att komma hem heller och se att maken gått lös med målarpenseln i fula-gula-rummet! Snart blir det varsitt rum till våra älskade underbara!

Full aktivitet kring nykomlingen!

Tack också familjen Nilsson för en skön söndagseftermiddag hos er med älgstek som en hyllning till den småländska godheten!

Med klarare syn

Just nu kaffe och gudomlig chokladkaka på Tant Rut i Kungälv. Kaffet är starkt och kakan alldeles lagom kladddig. Det här stavas V A R D A G S L Y X. Caféet är varmt, gemytligt och fridfullt.

Det duggar inte tätt mellan mina inlägg just nu. Jag har inte haft ro i kroppen att slå mig ner vid datorn helt enkelt. Skrivarflödet har också gått på sparlåga ett tag. Tankarna är spretiga och kroppen rastlös. Jag bryr mig inte så mycket om att analysera varför. Kanske är det bara hösten som påverkar mig. Jag tycker att hösten kan lägga ner. Jag känner mig lika grå och kal som träden.

Sedan jag sist skrev har vi bland annat varit på kusinträff i Trollhättan, höstlov med kärt besök från Mörlunda har passerat och den första snön har både kommit och försvunnit. Lydia har börjat pröva lyckan på pottan. Stackars lilla tösabiten blev alldeles vettskrämd när hon upptäckte att hon uträttat nr två häromdagen. Det är tydligen en sak att känna bajs i blöjan och en helt annan att se det i pottan!

I helgen har Anders och Erica hälsat på och bjudit oss på utsökt middag och smarrig cheesecake. Anders passade på att hämta sina nya glasögon och har fått en helt ny look och klarare syn. Det borde jag också försöka skaffa mig. Fast mina ögon är det inget fel på... Det är fönsterrutorna därhemma som krånglar. Inser att vi inte putsat fönstren ordentligt sedan vi flyttade in och det är snart två (!) år sedan. Det är 44 fönsterrutor att putsa. Det dubbla om man räknar in- och utsida förstås. 88 rutor. Vem vill putsa 88 rutor? Inte jag och därför är jag glad varje dag som det är mulet, då syns inte "oklarheten" lika väl.
Jag gillar inte oklarheter nåt vidare och just nu känns det väldigt oklart vad jag ska arbeta med. Det är förmodligen en del av min rastlöshet.


Liten bror som plötsligt blev väldigt vuxen!

Early and blue

04.09.
Det borde vara en fysisk omöjlighet för barn att vakna så tidigt. Ansiktet som möter mig i spegeln är inte likblekt; det är askgrått med inslag av blått. Jag kisar med röda, grusiga ögonen och kan inte förstå hur man kan få så mörka ringar kring ögonen utan att ha fått en ordentlig högerjabb i ansiktet. Jag funderar på om jag kan ha ramlat ur sängen någon gång under natten utan att ha märkt det. Fast det är ju helt osannolikt att jag lyckats ramla och få exakt likadana blåtiror kring ögonen...

Medan Elis äter frukost och kollar Lejonkungen ligger jag i soffan och svarar osammanhängande på hans frågor huruvida Scar är ett elakt lejon och i så fall varför. Och varför han inte kan se gammelmormor på himlen precis som Simba ser sin döde far uppenbara sig bland molnen på himlavalvet. Jag vet inte vad jag svarade, jag minns bara att det är ofattbart jobbigt att prata så här tidigt på morgonen. Vid sex-tiden kommer nästa kotte tassande med håret som en sky runt huvudet. Utsövd med pigga ögon. Ny frukostbricka och sedan fortsätter jag att försöka samla på mig ytterligare några minuters sömn.

Vid sju reser jag mig upp och så börjar dagen på riktigt. Borta är alla spår av trötthet i mitt ansikte! Eh... NOT.
Tröttheten har hängt i hela dagen och de där blå nyanserna har inte gett vika. Ändå har jag haft en väldigt bra dag med besök av Angelina, Jack och Iris. Det är underbart att se barnen ha så roligt tillsammans!

Lydia upptäcker för övrigt språket mer och mer. Numera går hon under smeknamnet "Lilla ekot" här hemma och till min stora glädje hon har redan förstått vikten av att uppmuntra sin mor.
-Bra mamma!, har hon sagt flera gånger idag. (När jag gjort något som fallit henne i smaken. Som när glassen plockades fram till eftermiddagsfikat till exempel).

Lydia och Iris, augusti 2010.

Återhämtning, egen vilja och meningsbyggnad

Tjoho, det är helg igen!

Vi borde ha befunnit oss i Småland för att fira svägerska/syster/faster Ammi som i tisdags fyllde 40 men efter noggrant övervägande har vi beslutat oss för att stanna hemma. 33 mil enkel resa med barnen är så galet långt under en och samma helg och vi behöver tid för återhämtning efter en lång period med resor i jobbet och diverse sjukdomar.
Jag hoppas att du, Ammi, får en trevlig dag med "tjocka släkten" och att du kan njuta av din fest och inte bara behöver stå i köket. Kram på dig!



Foto: Lillebror

Att vår lilla fröken Lydia, har egen vilja som kan betecknas som synnerligen stark, vet de flesta vid det här laget. De sista dagarna har hon utvecklat två nya vanor:

1. Hon ska bära runt på en hel drös med saker överallt. Det vållar bekymmer och flera utbrott eftersom hon ideligen tappar en del av sakerna.
Min fina, mycket välvårdade Monchichi hänger alltid med men i övrigt kan hon variera sitt kit en aning. Ikväll skulle hon, förutom Monchichin, ha med sig Pingu, boken om Max lampa, en plastkanin som hoppar om man drar upp den, en liten nyckelpigemagnet och en trollstav. Detta under tiden som hon kollade Bolibompa, åt macka, borstade tänderna och kröp ner i sängen. När Elis och jag gick in för att pussa god natt såg vi henne knappt under alla grejerna som hon krampaktigt försökte hålla kvar i famnen. S m i d i g t. Inte kunde hon lyssna på godnattsagan som pappan erbjöd heller, hon var så upptagen med sina grejer...

I torsdags skulle hon ha med sig en brödpensel, en liten kavel, tejp, Pingu och Monchichin till dagis. Det är lönlöst att försöka få henne på andra tankar utan ett sammanbrott. Och jag väljer mina strider.

2. Hon har nu börjat bygga små meningar. Två-ords-meningar som tydligt signalerar egen vilja:

-VILL INTE!
-BORT MAMMA!
-KAN SJÄLV!

Jag riktigt längtar tills den här tjejen blir tonåring!

Pausknapp

Jag läcker energi. Som en silduk sipprar energin ur kroppen snabbare än jag hinner fylla på.

När Elis vaknar 05.10 önskar jag mig bara en stor pausknapp att trycka på. Gärna på väggen bredvid sängen så att jag inte behöver resa mig. På nätterna drömmer jag till och med om att hinna ikapp. Medan barnen och hunden är pausade städar jag i varenda vrå, putsar alla fönster, lägger ut kläder på Tradera, fyller frysen, sätter in alla foton och skriver ner alla roliga anekdoter som barnen hunnit med. Jag sover, läser, andas långsamt och kommer och går som jag vill. Dansar ohämmat till vansinnigt hög musik.
Ingen avbryter mig, förutom Kurre förstås som är utvilad, full av energi och målar, bygger och har all tid i världen för våra projekt. Han verkar inte ha något jobb.

Jag vill inte byta ut mitt liv. Det är inte det jag menar, men jag skulle behöva lite mer andrum. Idag har jag vänt och vridit på livssituationen och kallat till familjeråd. Det är bara pappan som fått en kallelse den här gången.
Eftersom vi har få möjligheter till barnvakt måste vi finna andra vägar för att bromsa upp småbarnskarusellen lite. För det finns ingen pausknapp på väggen och när klockan är 05.10 börjar allt snurra.

Fascinerande utflykt

Det kan hända ganska mycket en helt vanlig höstdag i oktober.
Jag upptäckte att min blogg inte finns med bland de nominerade bloggarna till Årets mama-bloggare i tidningen Mama. Ett årskontrakt där hade suttit fint och säkerligen gett min blogg en liten välbehövlig skjuts... Nu dräller det ju av bloggande mammor så konkurrensen är förmodligen stenhård. Ni hittar säkert någon annan trevlig mamma som skriver nästan lika bra som jag ;-) om sina små telningar! Rösta gärna på din favorit här!

Sjuka pappan har påbörjat ny penicillinkur och är äntligen lite piggare. Idag var det uppstigning vid 4-snåret för att flyga till Stockholm och vara med på nåt viktigt möte. Ikväll är han därför precis lika trött som innan....

Jag själv, har med hjälp av Ipren, arbetat några timmar i klädbutik här i Älvängen. Huvudvärk och feber ligger på lur även hos mig. Hoppas att jag är piggare imorgon för då blir det ett nytt butikspass.

Elis har varit på utflykt med dagis. Några onsdagar framöver åker två fröknar med fyra barn åt gången till Naturhistoriska muséet i Göteborg för att förkovra sig. Studiebesöket är en del i deras arbete med hajar, lejon och en massa andra fascinerande djur.
Det tar minsann på krafterna att vara på utflykt, oavsett om man flyger till Stockholm eller åker buss in till Göteborg! De stora skeletten och de uppstoppade djuren gjorde starkt intryckt på Elis och han somnade redan på bussen hem.
Dessutom hade vår stora kille varit mycket stillsam och hållit fröken snällt i handen hela tiden. När de skulle gå förbi det stora valskelettet var långa, modiga fröken Kerstin tvungen att ställa sig framför valen för att Elis skulle våga gå förbi... Däremot hade han länge beundrat fjärilar i sprakande färger och tyckt att de var så vackra, så vackra.
Ikväll när han höll på att somna sa han:
-Vilken tur att Kerstin är så modig!
Ja, det är väl för väl att barnen inte behöver åka på utflykt med veklingar till fröknar!

Mitt i allt det här vanliga, trevliga påminns jag återigen om livets skörhet. Bästa barndomsvännen håller på att förlora en storebror i cancer. Det är elakt.

Ta hand om varandra och njut av ditt liv!

Att söva två

Ett barn på varje sida. Lilla på ena, stora på andra. Tätt, tätt intill. Tio små knubbiga tår på min rygg, ett fast handtag i håret. Näsa mot näsa med stora som försiktigt drar fingrarna genom långa hårslingor. Det rycker lite smått i fingrar och tår och så sover de. Först lilla, sen stora. Lugna snusande andetag. Höstrusket virvlar utanför och jag njuter. Njuter som en kattmamma.

Nytt utseende

Bloggen genomgår just nu en del förändringar i form av nytt utseende och ny adress. Jag arbetar i härdigt så fort jag får en minut över i mitt pressade mammaschema. C U!

Träningslivet

Träningslivet har dragit igång i familjen Lagergren! Fast i lite olika genrer. Elis har börjat på gympa och lär sig att svinga sig i lianer, slå kullerbyttor och en massa annat spännnade. Förväntansfulla och med stort allvar tar gympabarnen sig an sina övningar.



Själv fick jag mig igår en chock, när jag under ett besök i träningslokalen insåg i vilken katastrofalt dålig kondition jag befinner mig i. Som en alldeles för hög räkning, fick jag svart på vitt veta hur mycket utsvävningar och lata kvällar på soffan kostat mig. På tok för mycket och det är dags att börja betala av.

Idag är armarna tunga och det stramar i muskler som inte behövt prestera på flera månader. Kickar både framåt och bakåt och starka armar som ska boxa på en fiktiv person under en timmes tid. Efter 20 min tyckte min kropp att det var nog. 40 min på ren vilja ger träningsvärk.

Undrar om det är åldern som orsakar en del av förfallet?! Jag har alltid kunnat räkna med en hyfsat bra kondition och styrka trots perioder av lite träning. Nu har jag tydligen gått in i en ny fas.

Kurre motionerar på sitt lilla vis. Bowlar och spelar golf med Wii. Och det är ju helt ok att ta det lite lugn när man varit sjuk. Skynda långsamt!

Valdag

Vår helg skulle egentligen ha innehållit Smålandsresa och Ölandsbröllop. Kärlek, goa vänner, barnvakt och högklackat. Mat som kan tuggas i valfritt tempo. Tåflirt under bordet, ljuv musik, samlat fokus.
Därav blev intet. Kurre fortfarande inte piggelin och vi fick helt enkelt lämna återbud.

Jag hade tänkt förtidsrösta i fredags men eftersom våra planer ändrades har jag idag, tillsammans med väldigt många förväntansfulla svenskar, slickat igen kuvert bakom totalt fantasilösa valskärmar. (Visst, de fyller sin funktion men är det inte dags för lite ny design?! Hur länge har de sett ut sådär, ni som röstat fler gånger än fem?)

Jag frågade Elis om han ville följa med mig och rösta.

-Vad är det? frågade han.
-Man får lämna en lapp där det står vem man tycker ska bestämma i vårt land, svarade jag.
-Nä, jag vill inte följa med. Det är jag som bestämmer, svarade han och skuttade glatt iväg för att fortsätta parkera bilar i parkeringshuset.

Ja, han tror det och påpekar det gärna flera gånger om dagen; att det är han som bestämmer. Jag hävdar att det är mamma och pappa som bestämmer här hemma, men han lyssnar inte på det örat. Phu, jag hoppas att det snart blåser andra vindar... Samtidigt inser jag att det kanske börjar bli dags att han kan få lite fler mandat i vår familj. I alla fall i vissa beslut. Tack, min privata föräldracoach Maria, för tips!

Projekt betong

I maj drog jag igång "projekt betong" och utlovade bildbevis på det färdiga resultatet. Ett helt gäng krukor skulle det visst bli. Nu, några månader senare har jag helt enkelt, utan att bli klar, bestämt mig för att lägga ner projektet för den här säsongen. Jag har istället börjat förbereda mina utomhusväxter för kyligare tider och några av dem har fått flytta ner i källaren idag.

Sammanlagt har jag gjutit sex blomkrukor och ett fågelbad under sommaren. Tre fina krukor har jag kunnat stoltsera med på trappan, tre var jag dessvärre tvungen att förpassa till återvinningcentralen eftersom de sprack redan under bränningen. (Alla är vi barn i början!) Trots det ganska stora svinnet kommer jag försöka mig på att utöka samlingen inför nästa år.

Nu är det bollkryss och ljung som får en mer framträdande roll på vår farstutrappa. Den vita ljungen är en riktig favorit i höst!

Lapidarisk

Långsamt
Lugn
Lagom
Ledighet
Lathet
Läslus
Längtan
Läka

Livslust.
Jag behöver det. Lite tid för mig själv medan övriga familjemedlemmar är på annat håll. 15 timmar i veckan är huset tyst. Efter nästan tre år som föräldraledig behöver jag få tänka mina tankar i fred. Tålamodet är lite naggat i kanten. Energin likaså. Barnen är allt; de ger och de tar. Och jag ger. Och ger lite till.

De älskade ungarna som bor under vårt tak. Jag älskar varje minut vi är tillsammans. Men det är en njutning att få vara själv.

Sommaren vandrade ut, hösten in. Och med den, förkylningarna. Därför duggar det inte tätt mellan mina inlägg som det egentligen borde. Skrivarglöden finns men orken tryter. Hosta stör kommunikationen.

(Tack fina mamma, för att du sydde Lydias sittkudde till dagis. Hon älskar den!)

Punkt

Nu har vi satt punkt för kalasandet för den här gången. Idag är det "dagen efter" och jag har sopat bort alla spår av födelsedagsfirande, förutom 4-åringen själv förstås! Jag pustar ut och tycker det är rätt skönt att det är ungefär ett år till nästa gång.

Barnkalaset har ju dragit ut lite på tiden och igår konstaterade Elis att "den här gången är det väl 5 år jag fyller!?"
Tack och lov att det inte går så fort mellan varven! Födelsedagskalas en gång i månaden -nej tack!

Trots att vi inte hann göra allt som Elis hade som önskemål inför kalaset, känns det ändå som att han var en riktigt belåten och stolt grabb efter sitt allra första barnkalas. Och pappan var nöjd över att slippa vara superhjälte. (Han har dragit på sig en otrevlig åkomma vid namn bitestikelinflammation och det känns inte riktigt aktuellt att skutta runt i trikåer och rädda busiga barn och tokiga föräldrar i parti och minut!) Han var istället sedvanlig korv-och glassgubbe och den rollen spelade han med bravur!

Jag själv var helt enkelt vanlig mamma, dvs försökte se till att allt flöt som det skulle. Det kan låta som en lugn och stilla uppgift. Det var det inte. Förutom att se till så att alla barn (och föräldrar!) hade nåt att äta, hade roligt och höll sams hade mitt uppdrag vissa inslag av dans, Pomperipossaförvandling och diverse trolleri.
Därför blev det inte så många foton från dagen som jag önskat men här kommer en bild på en riktig kalaspingla som skapat en ny trend i vår familj: Klackskor! Nu traskar både Elis och Lydia runt i högklackat. Till pappan har vi inte hittat några som hela foten får plats i. Än. Imorgon är det ju måndag och alla affärer har öppet!

Kalasdrömmar

(Tidpunkten för det här inlägget är helt galen, jag vet! Inte galet i den bemärkelsen att det är fel utan bara väldigt sent, eller väldigt tidigt om man nu vill det... Kan inte sova.)

Har fått iväg inbjudningskorten till Elis kalas nu. Skönt. Det tog lite tid att fixa korten men vad gör väl inte en mamma för att glädja sitt barn?! Elis ville nämligen ha ballonger på sina kort och jag hittade förstås inga smakfulla ballongkort. Till slut fick pysselmamman skrida till verket, men att hitta ballongstans visade sig vara en knivig uppgift. Tack och lov för Scrapbook etc på Danska vägen som skickade efter ballongstans från Holland åt mig! Tog en vecka för ballongen att flyga sig uppåt i Europa men nu är den här!

Elis ser förstås fram emot sin lilla bjudning med spänning och igår pratade vi lite om vad han hade för önskemål inför dagen. Håll i er och förbered era barn för ett tight tvåtimmarsschema, ni som har barn som är bjudna!! Här kommer programmet:

Leka kurragömma inne
Äta spagetti och köttfärssås
Dansa
Klättra i träd ute (tur att det var ute, har bara en större växt inne!)
Äta jordgubbstårta
Plocka hallon
Plocka vinbär
Leka kurragömma ute
Spela golf
Titta på Bolibompa
Leta efter en skatt ute
Bada i poolen
Bygga koja med alla filtar inne
Äta godis

... Phu! Och som att det inte vore nog med det;

Pappa ska vara superhjälte

Måste nog börja förbereda Elis på att dra ner lite på programmet. En del saker är ju lite svåra att genomföra. Som att plocka hallon till exempel. Fast det finns ju faktiskt geléhallon! Det skulle ju gå att fästa i hallonsnåren hur lätt som helst...

Tågutflykt

Igår var barnen så pigga att vi gav oss iväg till Gräfsnäs för att åka gammalt ångtåg till Anten. Det är väl värt ett besök för er som inte varit där!! En 12 km lång resa som verkligen tar dig tillbaka i tiden! För att läsa mer, besök den ideella föreningens hemsida här.


Här hjälps vi åt att vända loket på en vändplatta.


Lokets eldare fyller på vatten och kol så att vi kan tuffa vidare.


På muséet kan man titta på gamla tåg, gammal utrustning, läsa, lära och leka med tågbanor.

Studs och supp

Vi har två febersjuka barn i huset och det kräver lite mer engagemang än vanligt för att hålla humöret uppe. Igår blev det mest sängen och soffan men idag har Elis haft lite mer önskemål om att ha något att göra. Idag blev det därför pysseldag med bl a tillverkning av egna studsbollar. Spänd förväntan och full koncentration!

Inför natten delades Alvedon suppar (stolpiller) ut för att fortsätta hålla febern i schack och när Lydia hade fått sin, ropar Elis ner till mig (jag är nere, övrig familj uppe):
-Mamma! Ikväll har Lydia också fått en biljett i rumpan!

Ha ha! Kvällens episod måste antecknas i "Bästa boken om mig"!

Jag undrar vart man far på såna biljetter?!

Mackisar

Ni som känner Elis vet att makaroner står högst upp på hans lista över favoritmaträtter. Helst naturella utan vare sig ketchup eller något köttigt till. (Då kan man väl knappast kalla det maträtt längre?!)

Igår natt vaknade jag vid 3-snåret av att Elis låg bredvid mig och pratade: Makaroner. Jag vill ha makaroner. M a k a r o n e r heter det.
I mitt halvt medvetslösa tillstånd hade jag inga större önskemål om att hoppa upp ur sängen för att ställa mig och koka makaroner. Jag öppnade ett halvt öga och kikade lite på min makaronälskande son och insåg till min lättnad att han bara pratade i sömnen. Några tysta gryningstimmar följde innan Elis vaknar och säger:

-Mamma, jag älskar dig upp till månen (inte "och tillbaka" som vanligt?!?) men nu vill jag ha makaroner! Vi ska gå upp nu!

Alltså äter vi makaroner till frukost innan dagis. Inte vi vuxna förstås, men de andra två.

Och det anas pastaförtjusning hos lilltösen också som ni ser!

Utlovade bilder

Här kommer bilderna som utlovades i förra inlägget. Idag har datorn och bredbandet tydligen vaknat på rätt sida...


17 liter vinbär har blivit både saft och gelé i långa rader.. I samband med detta tittade vi på Emil, griseknoen och hönorna som blir alldeles yra i huvudet av det där som blir över när man kokar bär. Elis kom minsann ihåg att "det är sånt där man kan äta, precis som griseknoen", när han såg de urkokta bären landa i soptunnan. För att rätta till det hela och för att lägga till ett INTE i det uttrycket fick vi alltså titta på Emil och griseknoen och förklara att det inte är varken bra eller roligt att bli så där yr i huvudet!


4-årsdagen har firats med pompa och ståt! Först vi själva, på den rätta dagen och sedan med mormor och morfar under helgen som kom. Helgen som passerat firade vi igen med farmor, farfar, hela kusinfamiljen och moster Maria.


Idag har det firats på dagis och så småningom blir det barnkalas med kompisarna. Är han inte nöjd med sin uppvaktning då, vet jag inte riktigt hur vi ska bära oss åt till nästa år!


Många bra och roliga presenter har öppnats. Dragspelet var en riktig hit och vår ensembel har utökats! Lilleman har många strängar på sin lyra skulle man väl kunna uttrycka det om man nu vill vara lite fyndig (gitarren används numera både som fiol och cello)!

Vardag igen

Hoppas ni alla har haft en skön sommar och en avkopplande semester (om ni nu haft nån sån?!)! Det känns lite märkligt att sitta här igen efter ett sånt långt blogguppehåll och jag trodde att min ledighet skulle bringa klarhet i vad jag vill med bloggen. Lägga ner, ändra inrikting, flytta bloggen till nytt forum eller helt enkelt fortsätta som tidigare? Men eftersom jag inte klar över bloggframtiden än så fortsätter jag i samma anda ett tag till... Håll tillgodo!

7 veckors semester har försvunnit i ett nafs och idag var det dags för pappan att tömma mailbox, ta emot telefonsamtal i långa rader och åka till kontoret för att ta hand om ett överfullt postfack. Imorgon åker han på en tvådagars distriktskonferens och det är precis som vanligt i Coca-Cola-världen.

Här hemma går vi in i en ny era. Jag är numera arbetssökande och försöker vara bästis med både Arbetsförmedling och A-kassa. Imorgon är det dessutom dagis för båda våra underbara kottar. Lydia ska börja skolas in och mjukstartar med en timmes besök. Det känns lagom för alla inblandade (läs Cicci) eftersom det är lite sorgligt att föräldrarledigheten är över. Och eftersom vi, i detta nu, inte har några nya kottar inplanerade så kanske jag alltså har gjort min sista föräldrarledighet ever.

Här kommer några glimtar från våra sista semesterveckor. Naturligtvis har det blivit mycket firande av vår fina, älskade Elis som fyllde 4 år den 6 aug.



Morr! Går inte att ladda upp fler bilder just nu... Ni får därför nöja er med en bild från vinbärsskörden i vår trädgård.

Bloggsemester

Det har blivit lite bloggsemester kan man säga... Och jag kommer att fortsätta med det. Vi är fortfarande ute på semesterturné men har planerat att landa i Älvängen i slutet på veckan. Det är svårt att sitta och hänga vid datorer när man turnérar och därför har bloggen semesterstängt. Jag ber att få återkomma den 16 augusti, då är det nämligen dags att leta arbete på allvar samt skola in Lydia på dagis.

Idag har vi firat världens bästa pappa! Väldigt festligt! Han har nu firat födelsedag hela trettioåtta gånger. Still going strong!

The good life

Jag fortsätter på tema vatten. Men nu i en positiv bemärkelse! Äntligen. Tält och kläder har torkat och vi njuter av sol och bad.

Nu är det bara svartmyrorna som irriterar oss. Förstår inte varför de måste vara på matbordet hela tiden! Idag hann jag precis hejda Lydia från att stoppa in ett lass makaroner toppad med svartmyra i munnen. En liten svartmyra i kistan gör säkert ingen skada men det känns ändå onödigt när vi har möjlighet till lyxigt vällagade makaroner.

Hörde att de var molningt på västra sidan av Sverige. Sitt inte där o häcka! Kom till Öland!