Jag är en bä bä vita lamm-mamma

...ja, eller en fårskalle. Det beror ju på hur man ser det.
Elis har alltid gillat djur. Nu fantiserar han ofta om att han själv är olika slags djur. Det brukar variera mellan haj, kanin, älg, kyckling, tupp och gris. Då måste man ropa att tuppen ska komma och äta eller att hajen ska sitta stilla på stolen osv. Det gäller att komma ihåg vilket djur som är aktuellt. Annars uppstår visst missnöje.

Idag försökte jag stjäla till mig lite egentid på toaletten. Jag skyndar mig alltid på toan men idag kände jag att jag behövde pusta lite och få vara i fred en stund. Som vanliga människor. Plockade fram lite trevliga grejer till barnen och placerade dem ute. Lydia i vagnen och Elis på grusgången. Hann ju förstås bara dra ner byxorna och sätta mig innan Elis hojtar på mig. "Mamma kom!" Jag ignorerar. "Kom!" Jag ignorerar och andas lugnt. Det håller på så en stund men urartar ju snart. Jag försöker skrika att jag är på toa och kommer snart men han bara gastar vidare. "Kom, visa sak!" Jag kan ju förstås inte koncentrera mig på toabestyren utan måste dra upp byxorna och skynda ut.
Elis har hittat nåt trassel från en boll som Nelzon bitit sönder. Det ska jag ha på huvudet och så har jag blivit en bä bä vita lamm-mamma. Själv är han bä bä vita lamm och Lydia är det lilla bä bä vita lammet. Pappa är tjur. Förstås.

Sen kan jag få gå på toa ifred. Men jag ska ha trasslet på huvudet. Fårskalle.