Löpa linan ut

Jag är ensam vuxen i huset onsdag-lördag. (Om man inte räknar Nelzon förstås. Men har är ju snarare ålderdomlig än vuxen och tar dessutom inget större ansvar för att vardagen ska flyta på smidigt. Inte en enda korg med ved har han burit in dessa dagar till exempel, men att ligga och dra sig framför spisen, det går bra!!)

Jag har laddat både mentalt och praktiskt för mina ensamma dagar. Kylskåpet är fyllt till bredden och dagarna planerade. Jag har höjt min tålamodsribba några centimeter och lagt ner en massa måsten. En dag i taget.
Under tiden barnen roat sig på dagis idag har jag passat jag på att vila mig och dricka kaffe i lugn och ro. Och skickat en tanke fylld av beundran till ensamstående föräldrar!! (Som ensamstående förälder kanske man dock inte har ovannämnda husdjur att springa ut med stup i ett...) Det är skönt att veta att ett tåg kommer rulla in på centralen på lördag innehållande en äkta make och pappa som passar in i mitt pussel!

Elis alldeles egna rum är så gott som färdigt och han är så stolt.
- Tack mamma för mitt fina rum! Här inne kommer jag aldrig att stöka till, sa han igår kväll när vi spikade upp dagisfotot.
Jag ångrar att jag inte spelade in det där. Som en liten påminnelse bara.


På Lydias rum står vi fortfarande och glor i taket. Ikväll ångrade jag mig bittert att vi överhuvudtaget påbörjade ommålning av taket där. Efter två strykningar lyser de eländiga bruna plankorna fortfarande igenom. Det suger som en öken. Bokstavligt talat. Hur mycket färg jag än slabbar på är det som att färgen rinner igenom plankorna. Märkligt bara att färgen tycks rinna uppåt... Efter halva rummet hjälpte varken målbildstänkande, energisk musik eller mörk choklad. Det är absolut skittråkigt att måla tak. Men nu måste vi löpa linan ut. En annan dag.

Angående tjänsten jag sökte; har inte hört ett ljud.

Angående pappans snarkningar; snarkspray från Apoteket verkar ha effekt och tröttheten har minskat något. Yippi!

Angående Lydias läpp; det syns inget alls om hon inte fryser väldigt mycket.

På tal om något annat; våren kan komma nu. Det är helt okej för mig.

Både gott och ont

En ganska händelserik helg har passerat. Bra, tycker jag som gillar fart, fläkt och avbrott från vardagslunken. Vi har åkt skridskor med familjen Corneskog på skrinnarbanan i Ruddalen. Perfekt för alla åldrar och skridskofärdigheter!

Spjälsängen med en massa tillbehör är såld och har fått flytta till annan familj och kommer absolut att trivas bättre med att innehålla sovande liten bebis än att bara stå och samla damm.

Jag har sökt ännu ett jobb, ett jobb som jag gärna skulle vilja ha. Fick iväg ansökan i grevens tid och nu kan jag inte annat än att hoppas på att rekryteraren blir charmad av mitt personliga brev.

Långa farbrorn, Lilla Anna och Spöket Laban fängslade Elis, Lydia, Jack och Iris i biosalongen igår. Alldeles lagom läskigt!

Kurre fortsatte med målningen av barnrummen men det verkar gå troll i det där med slutförandet. Det GÅR INTE att komma till ett avslut! Efter några penseldrag var jag tvungen att ringa efter honom pga av att Lydia ramlat och spräckt läppen i hörnet på en pall hos bio-kompisarna. Vi tillbringade några timmar på Östras barnklinik, men som tur var såg skadan värre ut än den var. Varken tejp eller stygn behövdes och förhoppningsvis kommer det inte bli något stort missprydande ärr. Lydia var dock missnöjd över att hon inte ens fick ett plåster! Fick sätta ett på hennes lilla haka på morgonen idag för att det verkligen skulle synas att hon slagit sig och träffat doktorn.

Hoppas att er vecka har börjat bra och innehåller lagom mycket fart och fläkt!

Beppe

Sex laxar i en laxask. Nej vänta nu, det stämmer inte riktigt. Det är ju 9 stycken i en säng menar jag. I min säng*.

Det är jag, två barn och 6 djur. En kanin, en turkos giraff, en brunbjörn, en hård Hello Kitty-figur fylld med badskum, en elefant och en flodhäst. De två sista är av modell större och den senaste har dessutom precis flyttat in efter mycket tjat och långsiktigt sparande av slantar.

Det är trångt. Så väldigt och förfärligt trångt.
Jag har blivit Beppe Wolgers look-a-like!!

Jag ligger i mitten och försöker göra mig platt som en pannkaka. Till höger om mig ligger Elis och till vänster Lydia, sen ligger djuren uppradade därefter. Mitt hår har jag ömsesidigt delat i två lika stora delar för att det inte ska uppstå osämja under tiden som jag läser "All världens hajar" och båda barnen vill pilla i mina trilska testar.

Lydia, som tidigare har sovit inne hos den snarkande pappan har kommit på andra tankar och ska absolut sova i stora sängen nu.
Under natten blir sängen en enda röra och jag försöker lägga mig tillrätta i min favoritställning i fotändan av sängen. Efter ett par timmar hittar ett närhetstörstande barn mig och jag flyttar så småningom uppåt mot huvudändan för att ostört få sova vidare. Då kommer nästa. Sen vaknar jag av att någon håller på att ramla ur sängen! Det var visst bara elefanten. Framåt fyra vet jag inte riktigt om det är ett barn eller ett gosedjur som ligger bredvid. Vaknar av en duns. Det är Hello Kittys huvud som har lossnat och rullat ner på golvet.

Får nog ta tag i det här galna och utsvävande nattlivet jag lever... Barnen kanske borde lära sig att sova i egna sängar. Fast ni som känner mig vet ju att jag tycker det är mysigt att få ha kottarna i sängen... De blir snart stora.
Jag ska börja med att tämja djuren.



*Det är ju förstås både makens och min säng, men eftersom vi fortfarande inte fått någon rätsida på problemet med snarkningarna så har den stora sängen blivit mammans och den mindre sängen blivit pappans.
Sömnregistreringen på Sahlgrenska visade att min man sover en helt normal sömn. Apparaten måste ha varit felkopplad den natten.

Markerade ögon

Igår var jag på ett riktigt urladdande spinningpass. Musklerna brände, mjölksyran flödade och celluliterna grät. Jag flåsade och tjoade, det var så skönt att få röra på sig och känna sig riktigt urpumpad! Motion = endorfiner = jag glad!

När jag kom hem hade barnen varit ovanligt företagsamma. (Kan pappan ha somnat till en stund mån tro?!) Elis hade tvättat bort det värsta på sig själv men Lydia var sprudlande glad över sin färgstarka make up! Speciellt nöjd var hon över ögonskuggan som Elis hjälpt henne med. Visst, jag gillar också make up men det här var väl lite i starkaste laget. Trots tvätt med extra hårt gnugg bär de båda två fortfarande spår av kreativiteten.

Vackra, stora ögon har hon ju sedan innan flickebarnet, med det där svarta upplevdes de om än ännu större. Det blir väl storebror som får hjälpa henne med make upen i framtiden, han verkar ju ha sinne för det där.

Gott Nytt 2011

God fortsättning på det nya året alla kära läsare!

Årets första dag har gått i maklig takt. Hela familjen har varit tillfreds med att låta tiden sjunga långsamhetens lov och vi har strosat runt i mysdress och pyjamas hela dagen. Målat med glittrande vattenfärger, byggt med lego och lekt affär...

Jag hoppas att hela det nya året kommer att gå i lagom tempo, utan att för den skull bli långtråkigt. Året som passerat har stundtals varit lite för ensidigt för min smak och jag har förväntningar på att 2011 ska innebära lite mer "utsvävningar".

Förhoppningsvis kan 2011 erbjuda ett nytt arbete och lite nya influenser från världen utanför hemmets trygga vrå. Ja, och sen ska jag ju börja träna regelbundet, äta sunt och vara en mer närvarande mamma. Börja på någon intressant kvällskurs, kanske skaffa mig en häst och alltid göra veckomatsedlar och storhandla. Och renovera toaletten. Nä... nu drog tankarna visst iväg lite.... Med sådana ambitioner lär det inte bli ett år i lagom tempo. Jag nöjer mig med ett löfte om att oftare påminna mig själv om att vara "good enough" (=tillräckligt bra). Jag är en prestationsmänniska och att ibland sänka ambitionsnivån är tillräckligt som nyårslöfte.

Vi sammanfattade det gamla och välkomnade det nya året tillsammans med goda vänner på hemmplan igår och vi hade det alldeles förträffligt trevligt med god mat och sällskapsspel. Det enda missödet under dagen var att Lydia pillade upp en stor kinapuff i näsan. Alltså, inte en smällare av något slag utan en vetepuff doppad i choklad. Den satt som smäck i hennes nätta näsa och vi kunde omöjligt få ut den trots att vi försökte flera gånger. Det visslade lite när hon andades men i övrigt var hon vid gott mod. Efter ett par timmar hade puffen mjukats upp så mycket att den helt enkelt kom ut av sig själv. Slutet gott!

Vid sjutiden fyrade vi av våra raketer och så småningom somnade våra två spiderman-killar, en clownflicka och en prinsessa sött och hörde inte ett ljud av smällare och gnistrande stjärnor som dansade över hustaken runtomkring när klockan slog tolv.

Här kommer en bild på kvällens clown -Iris, snart 2 år. Det känns ju alldeles lysande att få fira nyårsafton tillsammans med en clown; de är ju alltid fulla av överraskningar. Förmodligen går 2011 i clownens tecken. En stor glad mun till er alla!

Uppdatering väg 40

Här kommer ett fullspäckat och fartfyllt livstecken från mig så här dan före dopparedagen. Fullspäckat i den bemärkelsen att jag sitter inklämd mellan väskor, en trombon och en hel hög med kamouflerade julklappar. Med fartfylld syftar jag på att vi susar fram söderut. Är dessutom vrålhungrig. (Var är skinkmackan och uppesittarkvällen med Lotta?!)

Sedan jag sist uppdaterade har vi bland annat lussat, varit febersjuka och firat Lydias 2-årsdag. Jag ägnar fortfarande mycket av min tid till att hosta och det tar på krafterna. Min förhoppning är att julefriden nu ska sänka sig ända ner till de irriterade luftrören.

Luciafirandet på barnens förskola var underbart, hjärtligt och precis så rörigt som det kan bli när en väldigt massa små barn ska samlas på en liten plätt och framföra något högtidligt. Det var pepparkaksgummor, gubbar, stjärngossar, tomtar och lucior som än slank hit och än slank dit. Som tur var, var det i alla fall ingen som ramlade ner i diket.


Jag själv fick vara med och göra min röst hörd (det var väl tur det!) eftersom Lydia grät och ville åka hem när hon insåg att de skulle vara ute och sjunga. "Ute är mörkt och kallt..." Dessutom bor tomten därute i skogen någonstans. Hon var livrädd, flickebarnet och än en gång kan jag bara konstatera att hon liknar sin mor på pricken!


Vår fina stjärngosse satt andäktigt på sin stol och sjöng för full hals.



Och så den 17:e, blev hon 2 år, älskade lilla Lydia. Hennes stolta och lite generade uttryck när vi sjungandes tågade in med prinsesstårta (Vad annars!?) kommer jag att minnas så länge jag lever!


Som nästan alla boende i Göteborg med omnejd har vi försås på sedvanligt vis besökt Jul på Liseberg. Gnistrande och isande kallt men både jul- och sagokänslan steg från 50till 100 bara entrén var betald och grinden öppnades. Elis åkte flygplanskarusellen tills näsan höll på att lossna av kyla.



Njut nu alla, av att julen verkligen står för dörren! Umgås, ta det lugnt och tänk på allt det goda du har i ditt liv! Försök också, att på något sätt dela med dig till de som inte har det lika bra. Kramisar!

Tryggare

I veckan har vi fått larm installerat i huset. Känns skönt. Nu kommer brandbil, polis och väktare som ett skott om något skulle hända. Jag behöver inte sova med en yxa under sängen och inte heller ligga och lyssna efter konstiga ljud när jag är gräsänka. Om någon tar sig in i huset lär jag direkt bli varse. Då ljuder nämligen en VÄLDIGT hög siren och så kommer polis, polis, potatisgris. Kurre har beställt extra larmdekaler så nu ska vi klistra dekaler hög och lågt på huset. Rottweiler och larm, nu borde vi få ha huset i fred!

Det är bara en liten detalj som jag är missnöjd med angående larmet. Det larmar inte för virus eller bakterier. Nu har vi fått hem lite blandad smörja och det hade ju gått att undvika om det varnat när smittad person passerar rörelsedetektorn. Fast vad gör man om redan smittad person tillhör familjen? De kan ju inte sova ute i den här kylan... Tänkte inte på det. Får klura vidare på det problemet.

Igår vaknade maken vid femsnåret av att nåt kletigt fastnade i skägget när han vände på sig och att det luktade väldigt konstigt i hela sovrummet. En väldig massa Lydiabajs rivstartade igång morsan och vid 08.00 hade jag tvättat en mängd sängkläder kuddar och täcken, varit ute med hunden, dammsugit hela huset, lagat dagens lunch, ätit frukost och skickat några mail.

Maken rivstartade dock INTE kan jag säga, han har tillbringat nästan hela helgen i soffan/sängen med feber, hosta och värk i kroppen. Och det är de här sjukdomarna som dyker på min man, alltid på helgen, som gör att jag ska hitta en lösning på det där med larm, bakterier och desinfektion. För när helgen kommer har jag laddat hela veckan för familjetid, egentid, en massa mys och pappaenergi. Nu får jag sikta på nästa helg istället....