Tiden, tiden

Nu tror ni säkert att bloggen har lagts ner. Det har den inte. Det är det här med tiden.

Häromdagen hojtade Elis uppifrån övervåningen:

- Mamma, jag kan inte hitta tiden.
- Kom ner, ropade jag tillbaka medan jag i mitt stilla sinne tänkte "Nä, inte jag heller..."

Då kom han ner med en klocka bakom ryggen. Den hade stannat och Elis var mycket bekymrad.

-Tiden tickar inte längre mamma.

Jag förklarade att just den här klockan har stannat eftersom batteriet har tagit slut. Men att tiden visst går vidare. Den rusar iväg! Det är svårt att förstå när man är tre och ett halvt. Och det är svårt att förstå vart tiden tar vägen när man är 35 också.


Man kan säga att jag har tagit två veckors bloggsportlov. Har varit förkyld och haft envis hosta i tre veckor nu. Trodde att det var på väg att gå över men nu har det blivit ännu sämre. Ligger i sängen med 39 graders feber och känner mig ganska ruggig. Bloggar lite från min iPhone (mobiltelefon), för nu känner jag att bloggsportlovet är över.

Under bloggtystnaden har jag hunnit besöka Stockholm över en weekend med tre andra härliga pinglor från västkusten. Hamnade mitt i snö- och tågkaoset och blev kvar på oviss framtid. På måndagen hyrde vi bil och susade hem för egen maskin. Och tur var det, för det dröjde några dagar innan första tåget mellan Stockholm och Göteborg kunde avgå. Och SJ har visst fortfarande problem med att hålla... tiden.

Den här veckan har vi haft angenämt Växjöbesök. Stina och Åsa tillbringade några sportlovsdagar här. Så mycket sportande blev det inte, vi smaskade mest på nybakade bullar, semlor och sånt där som kan sätta sig runt midjan.
Nu saknar Elis Stina och Stina längtar efter Elis. Det är ju precis så det ska vara med bästa vänner!